När sommar’n var som skönast kom hösten till min dörr fast solen sista strimma lyste mer än nånsin förr Just i den stund förstod jag att livet är så skört Det var evighetens vind jag hade hört   Och i vinden växte sången som värmde hav och mark och jag var så förundrad att den kunde va’ så stark Att stå mitt i